Järnvägar så in i Norden

Föreningen Norden Hudiksvall-Hälsinglands andra program för hösten i Hudiksvall – och tredje för föreningen – drog ett fyrtiotal besökare. Robert Herpai, arkivarie vid Järnvägsmuseet i Gävle, berättade om framväxten av ett järnvägsnät i länet men också om järnvägsutvecklingen i stort i världen.

Programmet var på Patricia, Hudiksvall, 25 september 2024.

Järnvägsbyggandet har sitt ursprung i Storbritannien i början av 1800-talet. Med industrialiseringen ökade behovet av transporter. Sjöfart och kanaltrafik täckte inte alla platser, häst och vagn räckte inte, så då började byggandet av vägar med räls. När dessutom ångloken utvecklades kunde det storskaliga järnvägsbyggandet börja.

Sverige var sent ute, men i slutet av 1800-talet började vi också bygga järnväg. I början var det privata projekt och mestadels korta sträckor. Järnvägen Hudiksvall–Näsviken var en sådan, som byggdes för att i första hand frakta trävaror till Hudiksvalls hamn. Bergsjöbanan var en annan privat bana för passagerartrafik och styckegods; jordgubbarna fick börja åka tåg.

På 1920-talet började svenska staten att bygga stambanor, som skulle anslutas till alla privata banor. Sedan på 1930-talet började Statens Järnvägar (SJ) att ta över även de privata banorna, eftersom det var alltför rörigt med olika operatörer, spårvidder och vagnparker.

Nu har SJ delats upp i Banverket, sedermera Trafikverket, och en trafikdel som heter SJ. Privata operatörer har släppts in för trafik på Trafikverkets järnväg. Och vart fjärde år, vid riksdagsvalet, är fortfarande ett stående vallöfte från alla partier att förbättra järnvägstrafiken i Sverige.

Presentationen av programmet berättar mer om Järnvägsmuseet, Järnvägsbyggandet i Gävleborg.

Gunnar Grenholm
Foto: Jörgen Bengtson